Varför mår man såhär?

Varför känner man sig så ensam?

Ensam fast man har världen finaste lilla prinsessa brevid sig!

Jag älskar henne så mycket! Men ändå hon är inte vuxen, hon kan inte vara där som en vän... Men sen när den enda vän man har kommer på besök så kan  jag inte ens prata. Och ändå är hon här, som den fina människa hon är!

Och när syrran/moster är här, henne kan jag inte heller prata med, hon vill ju inte ens hälsa på. Hon märker väl att det är något fel!

Jag vill så gärna ha ett nätverk av vänner, men jag vet inte hur, jag vågar ju inte ens prata med nya personer..

Även om mamma är underbar, hennes sambo också, så kan jag ju inte vara med dem jämt + att dem är ju inte jämnåriga med mig! Och dessutom det är min mamma + sambo = ingen vän..

Jag tittar på tjejer och deras vänner på bussen och tåget, och verkligen önskar att en av dem vore jag eller att jag åtminstone kunde vara med, men det kan jag inte, just för att jag är som jag är..

Varför kan jag inte prata med folk? Varför kan jag inte vara som alla andra? 

Jag skäms så över att känna så här!